SPÅNGA I SVENSK RADIOHISTORIA
Spånga radiomaster
Ur tidningen Spånga Bygden nr 23 september 1987
av Sixten Källberg
I Amerika fanns 1922 ett flertal radiostationer i full verksamhet. I Europa började
British Broadcasting med ordnade sändningar 1923, och i Sverige igångsatte på
hösten samma år Telegrafstyrelsen försökssändningar – dels i Stockholm, och i
mindre skala i Göteborg och Boden.
Ett år senare bildades Aktiebolaget Radiotjänst, som 1 januari 1925 startade sin
verksamhet med tre relativt svaga sändarstationer, placerades Stockholm, Göteborg
och Malmö, och senare även i Sundsvall, Boden och Karlsborg.
1926 blev det Östersund med omnejd, som skulle få höra radio, och
Året därpå var turen kommen till mellersta Sverige med Motala, som med
sina 30 kW antenneffekt under en tidsperiod var Europas starkaste station.
1928 var det dags att förbättra mottagningsförhållandena på den tättbefolkade
Skåneslätten. I Danmark befarade man emellertid, att en utbyggnad av
Malmö-stationen skulle "totalt ödelägga den danska rundradion....".
Man valde därför, att bygga en helt ny station, så långt bort från Köpenhamn
som det var möjligt.
Det blev Hörby.
Under dessa år hade också Göteborg och Sundsvall utrustats med modernare
och starkare sändare.
Stationsbyggnaden
Men Radiotjänst var inte ensamma i etern. Ett flertal privata sändarstationer
dök upp på olika platser i landet - men de drevs enligt regler som fastställts
av Radiotjänst. Falun började redan 1924 med egna radiosändningar.
Fem år senare fanns 23 liknande sk rundradiostationer. Telegrafverket kom
sedan att lösa in samtliga.
Men vad hände i Stockholm.....?
Verksamheten var här förlagd till en enkel studio vid Malmskillnadsgatan, med två
kontorsrum och ett mycket trångt förstärkarrum. Så småningom kunde man
flytta till Kungsgatan 8, dar man fick disponera två åkningar.
I december 1928 föreslog Telegrafstyrelsen Kungl. Maj:t, att rundradiostationen
i Stockholm med sina 11/2 kW antenneffekt skulle ersättas med en ny station,
som skulle få en effekt av ej mindre än 50 kW. Den blev i verkligheten 55 kW.
Räckvidden för sändarstationerna Göteborg, Motala och Spånga
Den nya storstationen i Stockholm kunde av utrymmesskäl inte placeras i
Telegrafstyrelsens byggnad vid Brunkebergstorg, på vilken det f ö inte heller
var möjligt att sätta upp så höga antennmaster som erfordrades. Man skulle
därför placera stationen utanför stan. För att få största mojliga räckvidd inåt
landet borde den förläggas så långt västerut som möjligt, utan att försämra
mottagningsmöjligheterna i själva stan. Det blev ju som vi vet på
Järvafältets mark söder om Spånga kyrka, där Spånga idrottsplats nu breder ut sig.
"Röda Stugan" i förgrunden
Kostnaden för den nya sändarstationen uppgick till 1,3 miljoner kronor. En
fantastisk summa på den tiden.
( cirka 30
miljoner i 2003 år penningvärde enl. webmasterns tillägg )
Ritningen till stationshuset hade gjorts av arkitekten Carl Åkerblad och
antennmasterna konstruerats av professor Henrik Kreüger och levererats från
A.B.Lindholm-Motala. Radioutrustningen inköptes från Marconi Wireless
Telegraph Co. Ansvarig för byggnationen var ingenjören vid Telegrafverkets
Radiobyrå Ernst Magnusson.
I december 1929 blev stationshuset klart, masterna något tidigare.
Den 18 m höga masten vid Brunkebergstorg hade alltså i Spånga ersatts
med en ca 300 m lång antennlina, placerad mellan två jättehöga master
den ena 150 m hög, den andra 4 m kortare, beroende på nivåskillnad i markplanet.
Masterna skulle tåla ett sidotryck på 8 ton. Avståndet mellan de fyra
benen på varje mast var 22 m, och varje ben förankrat i en 6 m djup betongpelare.
Södra masttoppen mot nordväst
Benen restes sektionsvis, den första 40 m hög med hjälp av en hjälpmast i mitten.
De följande sektionerna var 15 m höga.
Med hänsyn till de närliggande flygfälten Bromma och Barkarby, placerades ljusfyrar
i toppen på masterna - fast rött ljus på den norra närmast kyrkan, och roterande
vitt ljus på den södra. Toppytan var som ett litet rum 3x3 m, och telefon fanns
installerad där uppe.
En högspänningsledning på 22000 volt hade framdragits från transformatorstationen
i Norrviken. Programmen som skulle sändas kom från stan via separat telefonledning
i jordkabel.
Anläggningen blev klar 1930. Under de fem år som följde var Spånga den starkaste
radiostationen i landet men blev sedan överträffad av Motala.
Spånga förblev en lokalsändarstation, medan Motala blev rikssändarstation.
Vi äldre minns ju hur hallåmannens påannonsering inleddes
med orden,.... STOCKHOLM - MOTALA .....
En högspänningsledning på 22000 volt hade framdragits från transformatorstationen
i Norrviken. Programmen som skulle sändas kom från stan via separat telefonledning i jordkabel.
HAN VAR MED FRÅN BÖRJAN.....
Uppe vid Norrskensbacken bor 85-Arige Albert Edvardsson med sin maka.
Villan är en av de första som uppfördes på denna del av Solhöjden.
Till Spånga kom han vid årsskiftet 1929-30 för att vara med om den
tekniska installationen vid radioanläggningen. Han hade tidigare varit med
om att bygga stationerna i Göteborg och Hörby.
Albert Edvardsson med ett förstärkarrör som han nu har överlämnat
till Spånga Hembygdsgille.
Så här berättar Albert.....
- Vid min ankomst till Spånga hade attiraljerna redan anlänt, ett 100-tal stora,
kraftiga trälådor från Marconi i England. För att skydda alla dessa numrerade lådor hade
man uppfört ett stort träskjul, som senare revs. Det tog åtminstone ett halvår innan
vi fått alla grejorna på plats så att vi kunde provköra anläggningen. Det var inte
så vanligt i Sverige att bygga stora radiostationer.
Sändarens effekt var ju 55 kW, men det innebär, att den måste matas med cirka
100 kW. Det gick bort mycket i hela hanteringen, som den stora kylanläggningen
exempelvis. Man hade inga små datachips på den tiden, utan ljudet måste förstärkas
steg för steg i ett antal förstärkarrör. Dessa bestod av en kopparanod för
10000 volt likström, som alstrade mycket hög värme. Kylvatten måste
därför oavbrutet cirkulera omkring anoden, och det Åtgick naturligtvis
mycket elenergi för nedkylningen av detta vatten.
Det fanns 16 stycken sådana mer än halvmeterhöga radiorör. Ett 10-tal
mindre fanns också, vilka var enbart luftkylda.
De stora kokspannorna för uppvärmning av lokalerna kom sällan till användning.
Den avgivande värmen från kylvattnet var oftast tillräckligt.
Krafttransformatorer i undre våningen av ställverket.
Längst ner
spänningsregulatorn.
Kylanläggningen var inrymd i källarplanet. Stora huvudplanet innehöll åtta
sändarstativ, stort kontorsrum, arbetsrum för service, reservbatterier för
nödbelysning vid strömavbrott, lunchrum, ställverk för brytare och säkringar,
samt maskinhall för alla dessa omformare för likström till förstärkarna.
I en övervakning hade vi arbetsbänkar etc. Närmast ingången på huvudplanet
fanns förstås det viktiga kontrollbordet, som alltid var bemannat och där man
kollade att allting fungerade.
Linjeingenjören var chef för anläggningen, och närmast honom en linjemästare.
Dessutom fanns en kvinnlig sekreterare.
Vi arbetade i treskift, från 6.00 till 20.00 Men det var ju inte bara i huvudbyggnaden
som saker och ting hände...... jag har nog klättrat att hundratal gånger upp i de
höga masterna. En stege var inbyggd utmed ena mastbenet. Det fanns visserligen
en liten eldriven hiss, men den användes mest för materieltransport. Den var
inte heller alltid inkopplad, och hissfärden tog åtta minuter.
Maskinhallen med ställverket i bakgrunden
Jag har aldrig varit höjdrädd. Hisskorgen kunde kopplas ifrån däruppe och
maskineriet användas för hanteringen av själva antennlinan, som ibland togs ned för kontroll.
Förbindelsen mellan antenn och markplanet utgjordes av tre kablar, som var
anslutna vid antennens mitt och hängde ned fritt i luften. Dessa linor kunde
också via en 3-fas transformator användas för uppvärmning av antennen vid ev. isbildning
Sändarapparaturen monterad i slutna skåp. Kontrollbordet till höger
I orostider är det av största betydelse att radiomediet fungerar.
Under de senaste krigsåren var Albert Edvardsson och hans
arbetskolleger befriade från militärtjänst i fält för engagemanget
vid sin ordinarie arbetsplats, där personal di även måste finnas nattetid.
Området var omgärdat av taggtrådsstängsel, och militärbevakat av 10-20 man.
Dessa inhystes första tiden i källarplanet, men det uppfördes senare för
deras räkning en separata byggnad i närheten – den s k "röda stugan".
Radiostationen drabbades egentligen aldrig av några allvarliga driftsavbrott
med undantag för ett åsknedslag 1958. Transformatorer och oljeströmbrytare
skadades, och det blev omfattande sotskador. Som väl var fanns det
fortfarande en liten reservsändare i Stockholm. som då fick rycka in.
Radiostationen i Spånga var i bruk under 25 år, och signifikativt för bygden
under denna tid var just de höga antennmasterna och ljusskenet från den
ena fyren, som efter mörkrets inbrott, med jämna tidsintervall svepte över landskapet.
När Nacka sändaren med sina 200 kW togs i bruk flyttades de båda
Spånga-masterna, och tjänstgjorde under några ar som radiolankar mellan
Västervik och Gotland.
När verksamheten upphört i Spånga utnyttjades lokalen tillsammans med
"röda stugan" for småsändare, t ex for meteorologerna. För detta ändamål
placerade man ut ett antal mindre master på gärdet.
Men allt detta är ju nu också borta, och på området har vi fått en av
Stockholms största idrottsanläggningar.
Arbetsstyrkan vid Spånga radiostation omfattade ca 12 personer.
Många av dessa har gått ur tiden. Några deltog aktivt inom kommunens
olika verksamheter.
I Telegrafverkets förteckning över personal vid rundradiostationer
för år 1936 upptas för Spånga följande personer:
Olsson, Victor Emanuel född 24/4 1896
Frid, Per Gösta 20/11 1906
Koch, Axel Theodor 11/4 1889
Magnusson, Karl Gustaf 26/2 1893
Sandahl, Arthur 22/4 1900
Edvardsson, Albert Josef 10/9 1902
Granath, Helge Ivan Emanuel 4/7 1895
Frick, Nils 28/4 1897
Olsson, Ture Göte 7/10 1907
Andersson, Johan Emil 6/5 1887
Lorentzo, Carl Thure 12/3 1909
Lundgren, Else Linnea (Brebäck) 28/9 1907
Litteratur:
Radiotjänst, Ivar Harrie 1929
Handbok om Telegrafverket 1933
Telefon och telegraf i Sverige 1935
Svenska Telegrafverket Del V:II 1974