Skolan började jag 1936. Jag litade på vad de vuxna sa och gjorde. För mig var de verkliga auktoriteter.

Det var otänkbart för mig att sätta mig upp emot dem. Jag minns inte att jag någon gång hamnade i vredesutbrott mot dem. Det var inte "uppfunnet" då. Barn skulle inte göra annat än att vara tysta och snälla.

Jag kom ihåg, när jag som 3-4åring låg under bordet eller sängen och lyssnade på de vuxna, när de hade fest. Den som hördes mest var morbror Henning, som var verbal förman på Kärnbolaget i Hornsberg. Det var alltid kvinnorna som höll ordning.

Henning och Ida, Gustav och Hilma, Birger och Valborg. Gustav jobbade som timmerman på byggen och kom hem vid 18-tiden. En kväll skulle han komma senare. Hilma var mycket sjuk och lät ofta mig duka och diska. Denna kväll hade jag dukat fällt ut klaffskivan, så att det var klart för pappa att äta. Vi släckte alltid i det rum vi inte var i. Så också nu. Hilma frågade om jag hade fällt ner bordsklaffen. Nej, sa jag. Gör det då, sa hon. Jag gjorde som hon sa. Jag gick ut i köket utan att tända med lyset. Tog med vänster hand tag i klaffen och förde den uppåt, med häger hand sköt jag in den spärr som höll skivan uppe. Jag lät skivan falla ner. Med ett brak föll porslin och mat i golvet. Hilma tog hand om skräpet. Olycklig fick jag lägga mig. Men jag hade i alla fall gjort som hon hade sagt. En liten parvel som bara velat vara hjälpsam och duktig.

Denna händelse gjorde ett starkt intryck på mig, jag var generad för den länge efteråt. Sånt här ska bara inte få hända. Kan man skylla på att man är barn? Javisst, borde man kunna det. Kan man skylla på spontanitet? Jodå visst, men jag ansåg mig vara noggrann men ändå hände detta. Tankarna plågade mig. Vad tänkte Hilma? Det gick inte att reda ut. Jag fick tidigt itutat i mig vad ansvar var. Man ska ta ansvar för sig själv. Passa tider och allt det där. Man ska motsvara förväntningar, andras förväntningar. Hilma sa inte dessa orden men i efterhand förstår jag att hon menade det.