Jag bodde i norra Bromsten och som liten parvel var jag fångad av de kringboende, vuxna personligheterna. En snäll kille som hette Stig Olsén med en ännu snällare pappa. Namnet på pappan minns jag inte men han hade ett vänligt drag i sitt ansikte. Han hade alltid ett vänligt ord att ge mig. Hans ögon lyste av värme.

Stig och jag var på gärdet utanför våra hus. Där tillbringade jag många timmar i veckan. Där samlades alla som gillade att spela fotboll. Vi delade upp oss i lag så rättvist till numerären och skicklighet som möjligt. Det fanns en strävan att hamna bland dem som valdes i början, det var då de bästa "gick åt". En dag på eftermiddagen var endast Stig och jag där.

Vi trixade med bollen. Stig föreslog att jag skulle stå i mål- Jag svarade att han inte fick skjuta så hårt- Stig var en av distriktets bästa backar (eller var det centerhalv?) och spelade i Bromstens A-lag. Han sköt lite försiktigt till en början och jag tänkte väl att det inte kunde bli så farligt. Förmodligen såg Stig att jag lyste av självsäkerhet. Stickan Olsén ville väl inte bara skjuta försiktigt, så vid ett tillfälle fick han en ingivelse att dra på lite. Ett perfekt vristslag slog till bollen. Välpressad rakt i magen på mig som blev så omtumlad att jag mådde illa, dock utan att kräkas. Men oj, vad det gjorde ont, Det sjöng i hela kroppen. Stickan kom fram och ömkade sig över mig men det gällde att vara så tuff som möjligt.