En händelse som fick mig att avhålla mig från kriminaliteten var denna.

Någon bekant, jag minns inte vem, jobbade på en verkstad och han kom hem med ett antal små brickor i metall. Brickorna var i storleken som 10-öringar eller 25-öringar. Vi i gänget fick några stycken. Någon hade räknat ut att brickorna kunde användas i gottautomaterna. Cigarr-Kalle vid skolan hade en automat på utsidan av tobaksaffären. Helt aningslöst om konsekvenserna prövade jag om det fungerade. Det fungerade - men någon, jag minns inte vem, skvallrade för andra, dock inte för Cigarr-Kalle. Det blev omtumlande för mig och jag visste varken ut eller in. Men historien självdog. Jag fick lugn och ro i min själ.

En annan gång blev polisen inkopplad. Jag cyklade på eftermiddagen i Bromsten, då fjärdingsman Helge Öjermark stoppade mig och sa att jag inte hade lyse på cykeln. Jag var inte äldre än att jag blev mycket förtvivlad då polisen beordrade mig att visa upp cykeln med lyse dagen därpå på polisstationen, nära Fristads ålderdomshem Vilken dramatik i mitt inre. Jag cyklade hem och grät vilt. Gustav Ljung räddade situationen genom att ringa till Bjermark och förklarade att jag aldrig cyklade efter mörkrets inbrott. Fjärdingsmannen nöjde sig med förklaringen och med att Gustav förklarade min förtvivlan över att polisen "skrämt Jan till den milda grad så att han var otröstlig". Det var inte lätt för en liten parvel att se det så att polisen är våra vänner. Auktoritetstron var på den tiden mycket stor.