På gården mellan de båda husen stod en stor syrenbuske av så kallad persisk sort, ett pampigt träd såg det ut som. Trädbusken var omgärdad av en cementmur som man kunde sitta på; den blev ofta samlingsplatsen för vuxna och barn. Där satt man och samtalade om allt.

Jag kom ihåg hur speciellt högtidligt det var på söndagsförmiddagarna. Kyrkklockorna hördes från Spånga kyrka. En stilla frid rådde. Några meter därifrån hängde vår hängmatta eller gungmattan som man kallade den. I den fanns jag ofta och iakttog spelet i trädkronorna av den stora björken och boken som höll hängmattan uppe. Bokträdet hade bevingade frön, sådana där med vingar på. Dem kunde man fästa på sin näsa och fantasin satte sig i rörelse. Man kunde alltså ligga där utan att någon såg en. Man kunde följa lövverket i de båda trädkronorna. Tankarna for hit och dit. Boken som litteratur kom inte in i mitt liv förrän vid tioårsåldern. Röda rummet och Svarta fanor av August Strindberg fanns i en hylla men jag lockades inte läsa dem. I scouterna eller vargungarna som det heter i de yngsta grupperna fick jag av ledaren "Akela" 1940 som tack för gott samarbete en bok som heter Indianguldet.